onsdag 23 oktober 2013

Fu#%k anxiety!!!

Jag tänker INTE skämmas längre.
Jag är en ångestfylld människa! PUNKT.
Ibland är ångesten en fet jävla mur.
I vissa situationer har jag nytta av den.
Men vet ni vad..?
Jag är inte en svag människa bara för att jag har
denna psykiska svaghet.
Jag ÄR inte min ångest.
Jag kan om jag bara vill- tämja den.

Det börjar växa fram en liten idé i min lilla
(ångestladdade) hjärna :P
Men jag suger lite på den karamellen!

Jag är faktiskt rätt så bra ändå.
Som jag är. Det vet jag.

PUSS!

måndag 15 juli 2013

I valet och kvalet..

Djävulen i mig har börjat vaknat till liv.
Jag pratar om tävlingsdjävulen!
En del av mig vill så gärna springa ett lopp under hösten.
Men så finns en annan röst som viskar inom mig att det
nog inte är så bra..
Det är så, för de som inte känner mig att i min värld finns
inga mellanvägar- det är allt eller inget.
Skulle jag anmäla mig till ett lopp skulle jag lägga träningsscheman,
bortprioritera nöjen, slita på både kropp och knopp,
jag skulle känna ett enormt rus när jag märker att det går framåt,
samtidigt som jag skulle känna att det ändå inte räcker- pressa mig liite till.

Men det är just det som är giftet..
Att sätta upp det där målet, att träna och känna hur man blir starkare,
snabbare och piggare. Och det bästa av allt:
Känslan när man korsar mållinjen och klarar det där målet.
OBESKRIVLIGT!

Visst, jag skulle kunna sätta upp ett lägre mål, träna smartare,
och helt enkelt välja att prioritera även andra viktiga saker
(Som vänner, familj, hus- och trädgård).
Men det funkar bara inte så.
Jag är och kommer att förbli en "allt eller inget- människa"..

Så jag TROR (men har ännu inte bestämt mig)
att min kropp ska få fortsätta återhämta sig från
genomklappningen år 2012 ledde till.
Träna för att må bra, träna för att vara frisk.

Men så var det den där lilla djävulen...

söndag 23 juni 2013

Att ätas upp..

av ett ständigt dåligt samvete.
Det är vad jag fightas med just nu!

Aldrig, aldrig kan jag va helt nöjd med vad
jag åstadkommer. Har gjort en sju-helsikes resa
de senaste två åren. Har vuxit som människa,
lärt mig massor om mig själv, fått en del dyrköpta erfarenheter,
men ändå kommit så mycket rikare ur dem. 
Det som håller på att äta upp mig fullständigt just nu
är att ju mer själ och hjärta jag lägger ner i allt jag gör-
desto större blir "kraven".

Kan (och gör ganska ofta) känna att-
- Jäklar, idag har jag gjort mycket bra!
Men ändå finns alltid något att ha dåligt samvete för.
Jag pratar inte bara arbete nu, utan även hemma.
Jag borde gjort det där, och jag skulle sagt så där.

Jag VET att jag duger och räcker till som jag är.
Varför inte nöja sig för stunden och se saker mer
långsiktigt?

Svaret är enkelt!
För att det är så djupt rotat i mig. 

Jag vill utvecklas. Vill växa med erfarenheter.
Jag älskar att ha ansvar och åtaganden.
Om de är rimliga vill säga...
Och det är ju upp till mig att avgöra om de är!
Det är liksom skrämmande och utmanande på samma gång.

MEN. Det är jag som ansvarar för mitt liv och min hälsa.
Det är ingen annans fel om jag inte kan sätta gränser och
säga ifrån. Det är en svår balansgång det där!

Har lovat mig själv en massa saker den här våren,
men viktigast av allt: Jag SKA bli bättre på att be om hjälp..



torsdag 13 juni 2013

Fasader


Det har vart lite dåligt med uppdatering här och det har vart ett medvetet val.
Tid har funnits, men inspirationen har uteblivit. Men så kom jag över ett blogginlägg som fick mig att haja till och tänka om..

Fantastiskt bra skrivet om "Fasader"

Varje dag blir vi överrösta med Instagrambilder, Facebook-statusar, Tweets etc. från alla dessa lyckliga liv. Vart har livets"up's and downs" vägen?
Visst finns det de som vågar skriva "idag mår jag skit -uppdateringar",
men vad är syftet med dessa?
Allt som oftast - att få uppmärksamhet / medlidande.

Jag är INTE bättre! 
När jag mår bra vill jag dela med mig. 
När jag känner mig nere vill jag ha tröst.
Men den absoluta motsatsen till total lycka-
att vara på botten och inte kunna se någon ljuspunkt-
det delar jag ALDRIG med mig av. 
Varför?

Svaret för mig på den frågan är att jag har svårt att erkänna mig svag.
Jag öppnar mig knappt för mina närmaste. Istället stänger jag av. Stänger mig ute från omvärlden.
Så pass länge att jag kan samla energi och ta på mig "masken" , fungera i vardagen, vara den person som jag inbillar mig att andra vill umgås med.

Nu låter det som om jag vore en djupt olycklig person, och så är det inte. 
(Ni ser, även här måste jag försvara mig!)
Det jag försöker säga är att det på sikt suger så fruktansvärt mycket energi att
inte våga, inte kunna eller vilja vara öppen mot sin omvärld.
Känslolivet är komplext. Men alla människor har en sak gemensamt-
Vi reagerar känslomässigt på allt som händer och på människor vi möter.
Att inte kunna prata om tankar och känslor kan vara förödande.

För vem man öppnar sig, var eller när, spelar egentligen inte så stor roll.
Bara du har någon. "Att dela både glädje och sorg", som det så fint heter.

Gå till dig själv. Om en vän till dig är ledsen, hur reagerar du?
Lyssnar du? Finns du där?

Vad är det värsta som kan hända?
Den person som vänder dig ryggen när du behöver den som mest är inte värd din kärlek/ vänskap.

För att knyta an till rubriken "fasader". Sanna vänner kan se igenom dem. Sanna vänner uppskattar att få förtroendet att finnas för dig när du behöver dem som mest...










torsdag 23 maj 2013

Pronationsstöd my *ss..

http://www.marathon.se/inspiration/myter-och-sanningar-om-barfotalöpning

Läste detta inlägg på marathon.se och blev riktigt upprörd!
Nu är jag trött på detta tjat om att VI MÅSTE HA ordentliga, uppbyggda
skor med pronationsstöd. Självklart ska man vara försiktig med att gå från
ett par "vanliga" löparskor till att springa med barfotaskor eller lättviktsskor!

Nej, jag säger inte att alla kan använda barfotaskor. Tvärt om är det direkt olämpligt för vissa (t.ex kraftigt överviktiga personer som aldrig sprungit tidigare).

MEN. För mig har lättviktsskor & Fivefingers lett till:

- Starkare fötter & vader
- Ett tekniskt bättre löpsteg (även med vanliga skor)
- En lättare, skönare känsla i steget
- NOLL skavsår!

Och då ska tilläggas att jag pronerar ganska kraftigt!
Har tidigare haft problem med stel, öm ländrygg efter
perioder av mycket löpning. Men nu känner jag väldigt
sällan av detta.. Skornas förtjänst eller icke...?
Liite konstigt tycker jag att det är att min grava pronation
inte leder till skador nu när den inte för något stöd....


VAD HAR NI FÖR ERFARENHETER AV BARFOTASKOR?
Skulle vara roligt att få igång lite diskussion...


måndag 13 maj 2013

Bikt i "korthet"

Efter ett förbaskat tungt 2012 börjar jag så smått att ta mig upp till ytan igen.
Även om jag fysiskt sett inte är i den bästa formen just nu måste jag ändå
säga att så bra som jag mår nu (psykiskt) har jag inte mått på flera år.

En stor anledning till detta tror jag är att jag äntligen har accepterat och börjat
erkänna, både för mig själv och andra att jag inte är så himla stark som jag
gjort sken av att vara. Även om jag fortfarande har svårt för att prata öppet
om det som varit, så kan jag ändå öppna mig för människor jag litar på.

Här följer en bikt i korthet...

2007- Är väldigt nere och missnöjd med min vikt. Tränar hårdare samtidigt som jag börjar mixtra med maten (räknar kalorier och har nolltolerans för sött och skräpmat)

2008 Utvecklar under våren 2008 ätstörningar/ ortorexi.

2009- Börjar läsa till arbetsterapeut. Tränar mycket och hårt samtidigt som jag går in för skolan.
2010- Arbetar extra, pluggar och tränar som mest.
2011- Mår allt sämre. Isolerar mig (utanför skola/jobb). Är ledsen, orolig och sover extremt dåligt.
Börjar medicinera med antidepressiva under våren. Tar examen i juni månad och börjar första AT-jobbet i juli. Under sommaren börjar det vända. Trappar ner och slutar medicinera. Tränar mindre (men ändå ganska mycket...)
2012- Pendlar till och arbetar i Vetlanda. Mår riktigt bra, men börjar tröttna på att pendla.
Söker och får ett AT-jobb i Tranås (Yippie!)... Har semester mellan gamla och nya arbetet och mår här riktigt, riktigt bra. Nu ska väl ändå allt bli perfekt...?! 
Augusti 2012- Nej usch, nya arbetet var inte alls som jag tänkt mig! 
Dålig organisation, frånvarande chefer, passivt aggressiva kollegor, gammalt groll
och olösta konflikter. Det gick bokstavligen att TA PÅ stämningen i de (tre olika!) arbetsgrupperna
som jag ingick i. Efter lite mer än en månad fick jag nog. Jag sov inte, jag tog med mig jobbet hem,
ältade och ältade. Visst skulle det väl bli bra till slut...? 
Jag fattade ett drastiskt (men efter hand) HELT RÄTT beslut- Jag sa upp mig!

Under hösten 2012 var självkänslan i botten. Började jobba extra, men var helt knäckt.
Sov fortfarande dåligt och var orkeslös. Vem är jag? Vem vill jag vara?
Identitetskris till tusen... Och sen då, varför vände det till sist?
Jag insåg att jag hamnat på en arbetsplats där människor omkring mig var positiva och glada.
Det smittade av sig! Omtanke, gemenskap och glädje fanns plötsligt omkring mig (när hände det sist!?). Det var inte längre så viktigt vad jag gjorde. Jag ville bara ha ett arbete där jag mådde bra.

Idag, 2013-05-13 är jag en gladare, tryggare, starkare och framför allt- lugnare Malin.

Jag är jäkligt stolt över min resa de senaste 6 månaderna, vilka har vart fyllda av 
insikter. Vissa tyngre än andra.Men jag hade aldrig kommit dit jag är idag om
det inte vore för min familj, min älskade make och mina fina vänner <3
TACK FÖR ATT NI FINNS!!







onsdag 8 maj 2013

Är du en "orolig själ"?


Är du ängslig av dig? Ta följande test. Svarar du jakande på de flesta frågor, kan du ha en sådan störning i din personlighet.
 
Ja
Nej
Jag kan ofta inte sova på grund av oro.
  
Jag kan inte tänka mig att missa en buss eller ett tåg. Själva tanken är mycket plågande.
  
Alla säger att jag oroar mig i onödan.
  
Jag betalar alla räkningar omedelbart.
  
Om någon bli sen till ett möte, är jag rädd att något har hänt personen på väg dit, förmodligen en olycka.
  
Jag dubbelkollar allting.
  
Jag inser mycket sen att jag har oroat mig i onödan.
  
Överraskningar av alla slag ger mig hjärtklappningar.
  
Jag känner mig orolig av ingen anledning alls.
  

Ingen nyhet direkt! Svarade ja på sex frågor, ett nja och två nej.
Kan tänka mig att det inte märks så mycket på mig. Men familj och nära vänner märker det nog ganska väl. Det är i MÅNGA lägen ett stort hinder. Men å andra sidan har jag ganska stor nytta av det inom vissa områden. Tex i arbetslivet (på gott och ont).
När jag har "full koll" mår jag som bäst. Ett visst mått av ovisshet kan jag hantera. Men blir det för många överraskningar/ för mycket utanför "det vanliga" blir jag väldigt stressad och mycket tankspridd! 
Har kommit fram till att jag måste acceptera att det är så jag fungerar. Efter hand blir nya saker rutin, och då lugnar jag mig. Däremot jobbar jag med att inte ha samma kontroll hemma. Jag undviker oftare att planera ledig tid (när det går) och försöker att vara lite mer spontan och framför allt- ATT LYSSNA PÅ KROPPEN! 
Har också (till slut) förstått att jag inte är ensam. Det måste jag säga är en lättnad (låter lite dumt kanske). Men det hjälper faktiskt att prata med andra "ängsliga själar"! 
HUR MÅNGA JA-SVAR FICK DU?